Detta inlägg tillägnas en underbar man!

Många undrar hur jag tar mig igenom min pappas plötsliga bortgång, att man blir sorgsen efteråt förstår alla men hur man går vidare och lever sitt liv som vanligt är det många som frågar mig. För ca. 1,5 år sedan fick jag beskedet om att pappa hade valt att gå vidare, den känslan är inte lätt att förklara men jag vet också att jag inte är ensam om detta och det finns människor där ute som vet precis hur jag känner.
Första tiden var väl relativt lätt om jag ska vara helt ärlig, innan man förstog vad som hade hänt, de första veckorna gick jag och jobba som om ingenting hade hänt. Jobbdagarna gick inte så bra och jag fick gå hem efter halva dagen men jag ville leva mitt liv att allt skulle vara som innan. Sedan kom jag in i en period där allt gick under, hela mitt liv var en mardröm och allt rasade bit för bit. Jag kom hem och grät i flera timmar, blev arg på de runt omkring mig och tålde inte min situation. Men efter en tid började jag bli  arg, jag var riktigt arg på min pappa för vad han hade gjort mot mig och hur han kunde fått mig att bli såhär, att min vardag skulle se ut såhär var ingenting jag hade valt det var han.
Men det varade inte så länge innan jag började förstå att detta var hans val, han ville detta och jag kan inte sitta och vara självisk för att JAG ville ha kvar honom i livet. Jag ville förstå men kunde inte, men på något sätt kunde jag respektera hans val och kanske att han hade de bättre nu. Efter det har mitt liv gått upp och ner, jag har inte alls varit mig själv och min sambo har fått stå ut med mycket, även hans kompisar har fått lida för mitt beteende. En del personer i min omgivning kan jag förstå deras frustration men det finns de som jag bara vill be dra åt * för hur känslokalla det har varit. Först nu har jag börjar bli mig själv igen och jag känner mig mer levande än någonsin, allt sprack, mitt självförtroende, min tro, min vardag, mitt förhållande, och sakta men säkert har det rättat till sig. Min sambo har fått stå ut med mest utav alla och jag önskar jag kunde rätta till allt men tiden går inte att ändra, när jag sitter och tänker efter så känner han egentligen inte mitt riktiga jag. Pappa valde att gå vidare två månader efter att vi gick in i vårat förhållande och det var efter de som jag inte riktigt var mig själv, nu lär vi känna varandra för var dag som går på ett annat sätt.
Hur det känns nu att leva med detta är svårt att säga, jag lever mitt liv precis som jag gjorde innan och jag tänker inte så ofta på det som har hänt längre. Det finns oftast något överallt som påminner mig om pappa och varje gång jag blir påmind så får jag en klump i magen men sen går det över lika fort och jag kan fortsätta med det jag höll på med.
Men vissa dagar kan tanken komma ifatt mig och jag verkligen tänker på vad som har hänt och verkligen förstår hur hemskt det är, då fryser jag inombords och blir stel i hela kroppen och kan sitta och tänka på pappa och att jag aldrig mer kommer få se honom. Men det är inget som hindrar mig från att leva ett normalt liv, jag är självständig och har kommit till en punkt i livet då jag är lycklig!