Jag har inte vetat vad jag ska skriva, jag har inte velat skriva!
Vart börjar man och vart ska man sluta, finns det verkligen ett slut på detta, en början finns det alltid men det finns inte ett slut på denna mardröm.
Hade du bestämt dig redan i förrgår ? Hade du valt hur ditt liv skulle se ut? Visste du redan långt innan?
För två dagar sedan bestämde du dig för att lämna oss, att gå vidare, att gå över till andra sidan. Vissa av oss vill se de som att gå i förväg, vissa vill se de som att han har lämnat oss, vad vill jag se de som? Det är olika, vissa dagar är jag arg och då vill jag bara se de som att du har lämnat mig och vissa dagar är jag ledsam och förstående och vill få de till att du bara gick i förväg.
För 1 år sedan gick jag till jobbet som en vanlig dag och kände mig ovanligt lycklig, jag minns den här dagen som igår, jag var verkligen glad , det var dock lite stressigt på jobbet och jag fick underliga sms av släkten som jag inte förstod. Men jag var glad och våren var här.
Jag står och skrattar med en dam efter frukosten när jag helt plötsligt ser min mamma i dörröppningen, ännu gladare blev jag att hon var där men lite fundersam då hon inte jobbade den dagen. Hon ville prata med mig i omklädningsrummet och jag följde me, och inte förens hon bad mig sätta mig ned förstod jag att de har hänt något hemskt men vad?
Mamma grät och fick fram orden "pappa" och som så många vet så missuppfattade jag detta och började sörja morfar som är gammal och bor på ålderdomshem så det var det mest verkliga för mig. "älskade unge" upprepade mamma , varför till mig det är ju din pappa som har gått bort. Nej lilla vän , det är MIN pappa som har gått bort, ett varmt brus, tårar, svårt att höra vad mamma säger, ett pirr i kroppen som inte vill sluta, jag kan inte sitta still.
Min pappa hade valt att gå vidare, ingen visste,ingen förstod, han bara försvann och lämnade detta beslut till oss. Vad ville han få ut utav de, han lämnade ingenting, ingenting vet vi om varför, vi kan bara grunda lite på varöfr han valde detta. Aldrig mer ska jag få se min pappa, aldrig mer ska jag få skratta med honom, aldrig mer ska jag få krama om honom. Hur ska mitt liv sluta ?
Efter denna årsdagen, ett år som har varit en hemsk mardröm, en sådan dröm du aldrig vaknar ifrån, har jag nu insett att min pappa , Johan Pettersson aldrig kommer tillbaka. Han är borta och det finns ingenting vi kan göra åt saken. Hna har inte kommit tillbaka på en helt år, det var inte ett skämt , det är verklighet han finns inte mer.
Du kommer inte tillbaka älsakde lilla pappa och jag har insett de nu!
Mitt liv börjar nu, jag vet att du inte hade velat detta för oss men det var heller inget vi kunde hjälpa, du är lycklig nu och jag måste acceptera de.

Älskade du, vad har du ställt till med ?